Från och med augusti 2022 startar vi serien ”Månadens Medlem” där tanken är att vi ska lära känna varandra bättre i Visby Rotaryklubb. Alla har inte haft möjligheten att lyssna på många medlemmars EGO-föredrag, vilket den här serien vill råda bot på. Först ut är klubbens äldsta medlem, Lars Andersson, som med egna och mycket underhållande ord berättar i stort och smått om delar av sitt leverne. Håll tillgodo!
Ego-föredrag (senior) avseende Lars Andersson
Jag fick nyligen ett brev på min e-post från vår klubbkamrat Jan Bjerkesjö. Han bad mig skriva ner någon form av ego-föredrag att publicera på vår hemsida. Jag skulle på denna sida presenteras som Månadens Medlem (???) i vår klubb. Här kommer jag osökt att tänka på Groucho Marx som en gång sade: ”Jag vill inte vara medlem i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar”. En lätt travesti skulle vara: ”Jag vill inte vara medlem i en klubb som utser en sådan som mig som Månadens Medlem”. Hur som helst, jag häpnade en aning över att jag skulle föräras denna titel. Häpen blev jag också över att jag tydligen är klubbens äldste medlem (avseende invalsår). När jag valdes in i Visby Rotaryklubb var jag, i särklass, yngst i klubben. Jag hade ännu inte hunnit fylla 32 år och klubben bestod i övrigt av äldre män, snittålder kanske runt 60 år. Nåväl, jag kom med och skulle då hålla mitt ego-föredrag.
Samtidigt som jag valdes in, blev dåvarande chefen på P18 invald, en överste vid namn Lars-Erik Wahlgren. Det slumpade sig så att denne överste skulle hålla sitt ego-föredrag måndagen före jag skulle klara av mitt. Lars-Erik Wahlgren var en officer med en spikrak karriär, hade bland annat varit militärattaché i Washington. Han höll ett lysande föredrag, humoristiskt och fullt av nedslag i hans imponerande karriär. Han behövde inte skryta, bara tala om vad han hade gjort och det räckte väldigt långt.
Nästa måndag var det så min tur och jag insåg väldigt väl att jag knappast kunde komma i närheten av Lars-Erik Wahlgren och hans ego-föredrag. Till saken hör att min far var medlem i klubben, liksom min äldste bror. Just vid detta tillfälle var ytterligare två bröder på besök på Gotland, varför min far tyckte det var lämpligt att bjuda in dessa till klubbens möte, varvid de ju skulle få lyssna på mitt ego-föredrag. Med tanke på föregående föredrag, valde jag att berätta om allt som ”gått åt pipan” i mitt liv och det var en hel del. Min far sade efteråt till mig att jag väl inte hade behövt berätta allt detta. Även mina bröder var en aning förundrade.
Min bakgrund, sådan jag minns den
Jag skall nu försöka att delge er min bakgrund, sådan jag minns den.
Jag föddes 1948 i Stockholm på en privatklinik. På samma klinik var alla mina syskon också födda, trots att mina föräldrar bodde på Gotland. Min far tillträdde en tjänst som länsveterinär 1941, varvid mina föräldrar flyttade till Gotland från Stockholm. Jag frågade någon gång mina föräldrar varför vi föddes i Stockholm, men fick aldrig något svar. De flesta läkarna på dåvarande Visby lasarett var mina föräldrars nära vänner och om detta hade med saken att göra eller ej vet jag inte. Fem dagar gammal kom jag till Gotland med flyg och fick diplom av flygbolaget, som deras yngste passagerare någonsin. Jag växte upp på Mellangatan 1 i Visby i ett hem som stundtals kändes överbefolkat. Föräldrar, fem barn, hembiträde, barnsköterska (som barnflickor benämndes då), kokerska, tvätterska, städerska och en trädgårdsmästare. Utöver dessa fanns ständigt mina och syskonens kamrater på besök. Tystnad och lugn var sällan förekommande i vårt hem. Skolgången inleddes med folkskolan, då grundskolan ännu ej var uppfunnen. Därefter realskola på Visby Högre Allmänna Läroverk. Sättet jag tog mig igenom realskolan på, fick min far att misstänka att jag tagit intryck av boken ”Två år i varje klass” av Kar de Mumma (Erik Zetterström). Tiden i realskolan blev således längre än vad den skulle vara, vilket ledde till att jag missade det gamla gymnasiet och kom in på gymnasiet som första årskurs i det som kom att kallas ”Nya gymnasiet”. Den mest påtagliga förändringen i denna nya skolform var betygsystemet, siffror 1-5, istället för bokstavsbetyg. Min ambitionsnivå i gymnasiet blev om möjligt ännu sämre än i realskolan. Orsakerna till låga prestationer i realskolan hade varit hockey på vintrarna, fotboll på övriga tider, tennis och i slutet av realskolan tillkom ett påtagligt intresse för flickor. I gymnasiet fortsatte det sistnämnda, såsom varande betydligt roligare än studier. På höstterminen i Ring 1 fick vi inga betyg, varför jag invaggades i en falsk säkerhet, men till våren kom betygen. Min klassföreståndare, den för många i klubben välkände Åke G. Sjöberg, förklarade för mig att mitt betyg, omräknat efter alla betygssystem som funnits på denna skola, troligen var det sämsta som någonsin hade utdelats. Detta var inget att känna stolthet över, fick jag veta. Jag visste att min far var dåligt insatt i det nya betygssystemet, varför jag för honom vände på det hela. 1 var högsta betyg och 5 var lägst. Det verkade ju logiskt att 1:an var högst. Min far blev väldigt nöjd med mitt betyg, som i allt väsentligt bestod av ettor. Dock, i historia och samhällskunskap hade jag fått femmor. Detta förbryllade min far en aning, men han visste sedan min tid i realskolan att misstag kan ske. Jag hade nämligen blivit förväxlad med en namne som fick ett litet a i historia och jag fick B?. Historia var och är ett stort intresse hos mig. Min klassföreståndare upplyste mig om att han kände sig tvungen att komma hem till mina föräldrar för att diskutera mitt betyg. Var detta verkligen nödvändigt? Det var det svarade Åke G. Sjöberg. Jag insåg nu att min idé kanske inte hade varit så lysande som jag först tyckte. Mina föräldrar tog emot min klassföreståndare i salongen, själv avvaktade jag i ett angränsande rum där jag kunde höra vad som sades. Efter sedvanliga hälsningsfraser tog min far till orda och sade: ”Det var bra att Du kom Åke, för här har ju begåtts ett misstag med Lars betyg. Han skall ha ett i historia och ett i samhällskunskap”. Detta uttalades med starkt patos från min far. Min klassföreståndare var först tyst, men insåg sedan vad jag hade gjort och började skratta hejdlöst. Jag insåg snabbt att här var det bättre att fly än illa fäkta.
Dock, jag tvingades ju till slut träffa min far, som inte var särskilt glad. Innan höstterminen skulle börja, företogs en resa till de mörkaste skogarna i Värmland, mina föräldrar och jag. Jag skulle skrivas in vid Lundsbergs internatskola. Min far trodde att detta skulle få ordning på mig. Lundsberg var vid denna tid en skola för enbart pojkar, vilket knappast verkade lockande för mig. Min far däremot såg detta som eliminerandet av ett av huvudskälen till min låga ambitionsnivå i skolan, flickor. Så var det nog. Min far var synnerligen ekonomiskt lagd och jag insåg att detta var min chans att slippa Lundsberg. Kostnaden för att gå där var (och är) tämligen hög. Jag lovade bot och bättring, samtidigt som jag nämnde de ekonomiska aspekterna på saken. Till slut gick min far med på att ge mig en chans till. Innan Ring 2 började fick jag prata med alla mina lärare och be om ursäkt för mitt beteende föregående skolår. Häpnadsväckande nog sa alla lärare:” Visa vad Du går för så stryker vi ett streck över det gamla”.
Till Lund för att läsa juridik
Efter studenten åkte jag till Lund för att läsa juridik. Lund i slutet av sextiotalet var präglat av just slutet av sextiotalet, med studentrevolter, ett väldigt fritt umgänge mellan pojkar och flickor, fester, studentkarnevaler mm. Livet lekte! I Lund fanns två av mina bröder, också inne på juridik. Efter en tid kom min lillasyster ner till Lund för att läsa juridik. Varje gång vi syskon träffades var det som en seminarieövning i juridik. Efter halvtid till jur. kand. kändes det som att jag borde göra något annat. Kanske var det när min lillasyster gick om mig i studierna. Ambitionsnivå, ni vet. Hur som helst, jag började läsa ekonomi med målet att bli civilekonom, vilket jag också, märkligt nog, blev. Arbetsmarknaden för civilekonomer var ganska usel under tidigt sjuttiotal. Jag sökte över 400 arbeten över hela Sverige och var så desperat att jag även sökte arbete i Eslöv. Om någon av er har kopplingar till Eslöv får jag be om ursäkt, men det var ju inte den roligaste platsen man kunde söka sig till.
Som så många gånger i mitt liv, spelade slumpen och kontakter in. Jag fick nämligen genom min fars kontakter här på Gotland arbete hos LRF. Här förväntades jag ta hand om lantbrukares ekonomi, upprätta bokslut och deklarationer, vara ekonomisk konsult mm. En av mina professorer i Lund förklarade för oss att debet och kredit var till för kontorsflickor och inget vi borde ägna oss åt. Det lät bra tyckte jag som ansåg att just debet, kredit och bokföring var enormt tråkigt. Själv satsade jag på kostnads- och intäktsanalys. Detta brydde sig gotländska lantbrukare föga om, medan de gärna ville ha koll på debet och kredit, ett område jag hade mycket bristfälliga kunskaper om. Jag hade blivit anställd som biträdande kontorschef och fick därför ta hand om de största gårdarna. En akademiker skall man utnyttja fullt ut, tyckte min chef, som förutom mig var ende akademikern inom företaget. Vid arbetet med mitt första bokslut för en stor välmående gård, uppdagades mina bristfälliga kunskaper om debet och kredit. Mitt bokslut kom fram till att detta lantbruksföretag var konkursmässigt. Lantbrukaren blev såväl förvånad som ledsen, men jag tyckte att jag var tvungen att vara rak i denna fråga. Min chef tittade igenom mitt bokslut och upptäckte givetvis att företaget var långt ifrån konkursmässigt. Man kan säga att min karriär inom lantbrukskooperationen tog hastigt slut. Vid denna tid åkte ”agenter” från Lantbruksstyrelsen (nu Jordbruksverket) för att förmå lantbrukare att slå samman mindre gårdar till större enheter. Stordrift var idén för dagen och små gårdar togs bort. Mina kollegor vid denna tid menade att man inte behövde skicka några ”agenter” till Gotland. ”Sätt Andersson på att göra boksluten, så försvinner gårdarna snabbt”, sade de. Fem år jobbade jag inom LRF, varefter jag startade eget företag, i vilket jag fortfarande arbetar. Efter 47 år med debet och kredit tycker jag att jag börjar få lite kläm på det.
Skulle jag verkligen sluta cirkeln på Gotland?
När jag flyttade tillbaka till Gotland 1975 kändes det väldigt småttigt. Skulle jag verkligen sluta cirkeln här? Var det så här mitt liv skulle bli? Jag hade föralldel trivts bra på Gotland, men tyckte att den tiden var förbi. Idag känner jag mig priviligierad som får bo på denna fantastiska ö, med alla dess möjligheter, i form av fantastisk natur, vänliga människor, ett rikt kulturarv som alldeles gratis går att beskåda, de medeltida kyrkorna runt ön till exempel. Gute blir jag ju aldrig, men väl gotlänning i själ och hjärta.
Till listan över mina tillkortakommanden skall jag kanske även lägga till mina två äktenskap, vilka båda två tog slut. Mina tidigare hustrur tyckte nog inte att jag var så kul som jag själv tycker att jag är. Skämt åsido, jag har dock mest positiva minnen från tiden som gift, med två fantastiska kvinnor. Det ena äktenskapet resulterade i en son, Oliver, vilket räcker långt. Min son har inte ännu förstått vikten av att göra mig till farfar, men jag hoppas att det kommer.
Jag har nu varit medlem i Visby Rotaryklubb i 42 år. Strax efter att jag kom med i klubben, utsågs jag till föredragsreferent, vilket vi hade då. Sedan blev jag inkommande sekreterare och fick omgående börja skriva, då ordinarie sekreterare sällan var där. Sen blev jag ordinarie sekreterare och fick givetvis skriva då. När jag slutat som ordinarie sekreterare fick jag titt som tätt rycka in som sekreterare, då återigen den ordinarie sällan var där. Tanken var ju att jag skulle gå vidare mot presidentposten, men jag bad att få vila efter allt skrivande. Det fick jag göra till 2009 då jag blev president. Jag tyckte efter mitt år som president att jag hade gjort min värnplikt i Rotary, men icke! Efter ett tag saknades en skattmästare och vem plockar man fram då, jo, undertecknad. Jag har tappat räkningen på hur många år jag varit skattmästare, men det är ett antal år. Jag har den för mig olycksaliga principen att om jag går med i ett sällskap, förening eller klubb skall jag om möjligt bidra aktivt på något sätt, inte bara vara passiv. Så våldsamt många stollar av det slaget finns kanske inte och därför fortsätter jag som tidigare. Jag trivs väldigt bra i Rotary och då givetvis i synnerhet Visby Rotaryklubb. Ett gott och trevligt kamratskap, trevliga och intressanta föredrag, möjligheten att besöka Rotaryklubbar utomlands och givetvis så även på andra ställen i Sverige har gett och ger mig väldigt mycket. Jag har faktiskt, frånsett en kort sjukdomsperiod för ca 25 år sedan, varit hundraprocentare vad gäller närvaro. Kan jag inte gå på något av våra möten i Visby Rotaryklubb, så ”stödköper” jag i annan klubb.
Ni som har orkat läsa detta, ställer kanske samma fråga som jag gör. Är detta verkligen Månadens Medlem i Visby Rotaryklubb?
Lars Andersson
Medlem sedan 1 januari 1980
Publicerat av Jan Bjerkesjö 2022-08-01