Den 11 maj flyttade Visby Rotaryklubb ut sitt måndagsmöte till Brucebo. Dagens föreläsare var Lars Andersson som berättar och guidar oss runt på Brucebo. Lars är ordförande i Brucebostiftelsen och levererade en fantastisk kombination av kunskap, passion och berättande. Allt som sades är inte möjligt att referera i denna text.
Konstnärsparet Carolina Benedict Bruce och William Bruce älskar Gotland och köper Brucebo som sommarställe 1899. Carolina växte upp i en välbeställd stockholmsfamilj och visste tidigt att hon ville bli konstnär, kanske främst bildhuggeri och skulptör. Utbildar sig i Sverige men söker sig tidigt till Frankrike.
William växte upp i Hamilton, Ontario i Kanada. Utbildar sig till arkitekt och klar vid 21 års ålder men vill vara konstnär. Mycket självsäker som ung och reser till Europa och främst Frankrike med löftet att vara självförsörjande inom ett år. Psykiskt labil.
Paret träffas och efter mycken uppvaktning så gifter de sig 1888.
Lars berättade mycket om deras liv och väl inne i Brucebo mycket om den konst som finns där och deras samtid. Många av våra kändaste konstnärer finns i deras umgänge. Om Williams konst tycker Lars att den är milt sagt varierad, från ren Hötorgskonst till helt magiska verk. 140 av Williams verk sjönk i Atlanten då de skulle till en utställning i Kanada och fartyget gick under. Carolina får alltid goda vitsord för sin konst, William mer varierande.
Brucebo byggs ut och 1904 flyttar paret permanent till Gotland. De är till stora delar självförsörjande på grönsaker, de har mycket djur. De får mycket besök av konstnärsvänner, bla Nils Dardel som målade Den Döende Dandyn vid strandboden. Många svenska konstnärer finns på väggarna i Brucebo.
William dör i hjärtinfarkt 1906 blott 47 år gammal. Carolina slutar skapa men är desto mer verksam inom socialt arbete och fortsätter utveckla Brucebo. Carolina dör 1935. Brucebo används sen som pensionat fram till 1972 då stiftelsen säljer till Gotlands Kommun vilket följs av lite spektakulärt ägande varpå stiftelsen köper tillbaka Brucebo i början av 2000-talet.
Text Per Vinberg