2023 års första ”Månadens Medlem” för januari månad är ingen mindre än Jan Calderon. Han växte upp med sin syster Erna på Vallgärdet i Roma och pappan Thjelvar skruvade också ihop en sommarstuga nära stranden i Katthammarsvik, där somrarna spenderades. I tioårsåldern gick flyttlasset till Uppsala vilket efter studentexamen ledde till ytterligare studier på Konstfack 1968 med den speciella tidsanda som då rådde. Efter ett 1980-tal med barn i äktenskap blev det så småningom tillbakaflytt till Gotland. Nu är han tillsammans med Hélène Viotti trogna Rotarianer och Jan konstaterar avslutande att: ”Rotary gör våra liv rikare på flera plan.”
Så här skriver Jan Calderon själv om sitt liv och leverne:
Från Roma till Uppsala
Min farfar Alfred Calderon var byggmästare i Visby och byggde delar av Visby Lasarett och några andra hus i staden i början av 1900-talet. Farfar och farmor bodde på S:t Göransgatan och där föddes min pappa Thjelvar 1912. Omkring 1925 flyttade familjen till Finspång. Där träffade han min mor Maj, som kom från närbelägna Stafsjö. Som en följd av detta kom jag till världen 1947. Året därefter flyttade vi till Roma och blev ”gotlänningar” på nytt. Pappa jobbade på Vägförvaltningen och började snart bygga vår villa på Vallgärdet och där växte min syster Erna och jag upp. Han byggde också en sommarstuga i tre delar hemma i garaget, som han sedan skruvade ihop nära stranden i Katthammarsvik och där bodde vi om somrarna. Pappa var ingenjör och hans tekniska intresse och skruvande påverkade mig starkt och inspirerade till eget skruvande i alla former. När jag var 10 år fick pappa ett nytt jobb i Uppsala och vi flyttade dit 1957. Året därpå köpte vi TV och samlades framför testbilden varje kväll, utom på onsdagar, som var en TV-fri dag. Då eldade vi i öppna spisen och tittade på den istället. Mamma arbetade som sekreterare på Kungsörnen, vilket medförde att vi hade gott om provbakade limpor hemma under hela min uppväxt.
Uppsala var en härlig stad tyckte jag och började genast cykla runt för att titta på alla begivenheter. Minns särskilt mumien i Gustavianum, en sådan hade jag inte träffat på tidigare. När jag var färdig med mumien var det dags att börja gymnasiet på Katedralskolan. Där skrev och tecknade jag i skoltidningen och inlemmades i den Matematisk- Naturvetenskapliga Föreningen, vilket grundade ett föreningsintresse som följt mig genom livet. I andra ring fastnade en flicka vid namn Sif och jag för varandra. Sif stod ut med mig ända till 1978.
Konstfack mot alla odds
Efter studentexamen 1967 fick jag en ingivelse att börja läsa sociologi, vilket var mäkta politiskt korrekt på den tiden. Mindre korrekt var att jag huvudsakligen ägnade mig åt att trimma en Kawasaki hemma i köket hos en studiekamrat. Efter första terminens studier gjorde MC:n över 200 km i timmen på Börjerakan. Parallellt med Börjerakan fortsatte min bana in i kommunikationsvärlden, till att börja med som redaktionssekreterare för kårtidningen Ergo. Vid en konferens för kårtidningsredaktörer på DN råkade jag, av en ren tillfällighet, sätta mig intill en flicka som visade sig vara redaktör för Draken, studentkårens tidning på Konstfack och sedan vi samtalat en stund sa hon tvärsäkert: ”Du ska så klart gå på Konstfack! Jag skickar ansökningshandlingarna.” Flickan stod vid sitt ord och jag sökte in, efter att febrilt ha framställt alla alster som fordrades för att bli antagen. Om alstren såg acceptabla ut kunde man i gynnsamt fall bli kallad till två dagars tester vid skolan. Därefter gjordes en bedömning av sannolikheten att man själv åstadkommit alstren man bifogat sin ansökan. Det hände att sökande skickade in verk som skickligare personer åstadkommit och som ibland till och med kändes igen av examinatorerna. Jag hade förstås inte ens kommit på tanken att begagna denna möjlighet och jag såg för övrigt chanserna att bli antagen som mindre än mikroskopiska. Utan minsta eftertanke begav jag mig därför iväg till Paris, eftersom jag inte ville missa de spännande studentkravallerna där.
Efter ett par veckor kom ett brev från Konstfack, som togs emot och öppnades av min rådiga moder, eftersom jag inte gick att få kontakt med - det var långt före mobiltelefonernas tid. Däremot gick det att få tag i rektorn för Konstfack och min handlingskraftiga mamma ringde helt enkelt upp Åke Huldt, som rektorn hette och förklarade att jag befann mig i Paris, men att hon gick i god för att jag minsann hade förfärdigat alla alstren på egen hand och inte behövde testas på den punkten. Rektor Huldt uppfattade min mamma Maj som ett pålitligt sanningsvittne och lovade att antagningsnämnden skulle ta en ny titt på mina alster och därmed låg vägen till Konstfack öppen och jag blev antagen.
Hösten 1968 började jag på Konstfack med den speciella tidsanda som rådde då. Det fanns gott om utrymme för alternativa sysselsättningar och ett par av oss tyckte att reklamverksamhet borde vara ett bra sätt att dryga ut studielånet. Vi smög igång i skolans lokaler, som för tillfället ändå inte användes till något vettigt, eftersom elever och lärare ägnade tiden till stormöten av alla slag. En av mina bästa kamrater hade goda kontakter inom Högerpartiet och vi erbjöd oss att ta hand om två av partiets tidningar; ”Medborgaren” och ”Vi och vår landsbygd”. Partiet nappade och vi startade det lilla företag, som senare fick namnet Kreab. Året därpå bytte Högerpartiet namn till Moderata Samlingspartiet och vi fick ännu mer jobb.
Storfamilj och teambuilding
Studierna vid Konstfack kunde så småningom avslutas i någorlunda god ordning och jag diplomerades som Art Director och grafisk formgivare. Året var 1972 och tillsammans med två andra par bildade vi, i takt med tiden, storfamilj och flyttade till en gård på Värmdölandet. Där låg också Gustavsbergs Fabriker med sin härliga brukskultur och konstnärliga inriktning. Mot alla odds fick jag jobb som reklamkonsulent på fabriken, trots min ungdom och annat som talade emot. För mig talade framför allt en skicklig fajansmålare - Marianne P. - som fortfarande vid 91-års ålder är en av mina käraste vänner och musor.
Efter åtta år på Gustavsberg, för övrigt en mycket givande tid på alla plan, var det dags för vidareutbildning. Jag började på IHR, Institutet för Högre Kommunikations- och Reklamutbildning vid Stockholms Universitet. Personalavdelningen på Gustavsberg beklagade att de inte kunde bekosta utbildningen, men betalade i alla fall all kurslitteratur, vilket handlade om åtskilliga tusenlappar. IHR var en tuff utbildning med tre terminer per år och studietakten var hög med knapp tid för nattsömn. Jag hann i alla fall umgås med en klasskamrat tillräckligt mycket för att övertyga henne om att vi var ett idealiskt team. Något år därefter gifte vi oss, Lena och jag och 1982 kom första beviset på den lyckade teambuildingen, vår dotter Frida. Under headhuntingens glada tid på 1980-talet bodde vi kvar i Stocholm och jag avverkade i rask takt det ena jobbet efter det andra; Reklam- och informationschef, två VD-jobb och slutligen seniorkonsult på BNL, ett svensk/norskt PR-företag. Finessen med det var att vi då kunde flytta till Visby och bedriva verksamheten därifrån. 1985 berikades familjen med sonen Carl och tre år senare kom lillebror Olle.
Åter till Gotland
Verksamheten gick bättre än vi vågat hoppas och 1991 tog vi över bolaget och drev det vidare i egen regi i ytterligare sju år, då det blev dags för skilsmässa nr två. Jag övertog firman och våra två fastigheter, även denna gång med hjälp av min förstående mor, som tillsköt det kapital som behövdes för att ta affärerna i hamn. Men ekonomin var kärv och i ett ögonblick av tanklöshet tackade jag ja till en anställning som chef för Corporate Affairs vid Svenska Spel - ett generalmisstag av en person som ogillar spel och som dessutom har tre minderåriga barn. Jobbet på Svenska Spel bedrevs i hög grad i Sundbyberg och på många andra ställen runt om i världen, med ett ständigt resande som innebar en känsla av att ofta vara på fel plats, inte bara geografiskt. Efter ett par år återvände jag till mitt eget bolag Calderon & Partners AB, som tursamt nog fanns kvar i malpåse. Till min lättnad kom de gamla kunderna snart in med uppdrag igen och framtiden såg med ens ljusare ut.
Nyårsafton 2001 träffade jag min blivande hustru nr tre, som också hette Lena och vi slog ihop våra påsar, måhända lite väl snabbt. Äktenskapet höll inte längre än tre år och avslutades 2006. Men turen skulle åter le mot mig och för detta oemotståndliga leende stod Hélène Viotti en kväll på Vasa Orden av Amerika. Vi kände varandra sedan länge, men då hade vi båda fasta förhållanden på annat håll och ingen tanke på något gemensamt liv, även om vi hade trevligt tillsammans. Nu tändes en gnista och jag dristade mig till att bjuda Hélène till en diskret lunch på Black Sheep Arms. Fish and Chips visade sig vara ett lyckokast och vi blev ett par, om än med skilda adresser.
Hélène och jag är båda Rotarianer sedan ett tiotal år eller mer och är båda tacksamma och glada för den värme och kamratskap medlemskapet i Rotary ger. Tack vare våra mångkunniga medlemmar och och alla intressanta föredrag inom olika ämnesområden håller vi oss informerade och uppdaterade om vad som händer i samhället o världen omkring oss. Rotary gör våra liv rikare på flera plan.
Med vänlig hälsning
Jan Calderon
Publicerat 01-01-2023 av Jan Bjerkesjö